Historisk fakta

partischnauzer.se

                                  Fläckig dvärgschnauzer


Den fläckiga schnauzern har anor från slutet av 1800-talet.

  Här kan du läsa mer!

Den fläckiga schnauzerns ursprung

Forskat från historiska tyska texter

av Vera Clark, Maximilian Schnauzers, Florida USA


Texten lånad med tillåtelse


Översatt av Kia Weidenborg

År 1880 publicerade tyska Pinscher-Schnauzer Klub (PSK) sin första bok med rasstandard för schnauzer, som beskrev alla accepterade färgvarianter för rasen, inklusive "vit med svarta fläckar" (Parti-färg). Det förefaller som om schnauzer med vita och svarta fläckar fanns på den tiden, dock inte i någon större mängd, eftersom denna första bok med rasstandarden inte nämner en enda registrerad schnauzer med denna teckning.


Intresset för uppfödning av parti-tecknade schnauzers uppstod i början av 1930-talet. Den 4 september 1929 föddes en kull svarta dvärgschnauzers hos Abbagamba Kennel tillhörande Grevinnan v. Kanitz i Podangen (Ostpreussen), Tyskland. I denna kullen ingår tre svartvita partis ("schecken" på tyska) valpar. Föräldrarna till dessa valpar hade bevisligen varit renrasigt svarta i sex generationer. (Det är mycket möjligt, men ingen vet säkert om det hade varit fler valpar i någon av dessa tidigare sex generationer med liknande färg. Dessa sannolikt skulle ha tagits bort av uppfödare). Grevinnan var säker på att ingen "mis-alliance" hade ägt rum – hon var övertygad om detta och sa det vid flera tillfällen. Hon beslutade att försöka föda upp dessa. En genetiker förutspådde att om man parade syskonen "Ilfis" och "Isluga" skulle de få valpar som också de var fläckiga. Mycket riktigt föddes de tre partivalparna "Moira," "Modiala," och "Medina". En annan incestuöst parning med hundarna "Liara" och "Leander" från den andra generationen gav sex vackert utvecklade partivalpar. Ovan finns bild på den ursprungliga "Schecken" eller Parti-färgade Schnauzers - bevis på att de funnits i över 80 år.



Förbudet av fläckig schnauzer i Tyskland.

 

FAKTA


År 1929 blev Abbagamba Kennels kullar de första fläckiga schnauzerhundarna som officiellt erkändes och registrerades i Tyskland, och de följande fyra åren godtogs och välkomnades de av PSK.


Vid tiden för Tredje riket år 1933 beslutade dock styrelseledamöterna i Pinscher-Schnauzer Klub att förbjuda fläckig schnauzers från all framtida registrering och avel. Alla uppfödare som inte följde detta blev uteslutna från tyska PSK och skulle straffas om de inte följde de nya reglerna. Som ett resultat av detta avlivades fläckiga schnauzervalpar en masse på det sätt uppfödaren kände sig bekväm med - ofta dränkta eller stenade till döds - allt för att undvika att sparkas ut ur PSK eller att tvingas betala höga straffavgifter/böter.


Som reaktion på förbudet, begärde ett antal välkända hundexperter, att PSK skulle ompröva sitt beslut och erkänna flerfärgad schnauzer. Detta gällde även hedersordförande PSK ordförande Joseph Berta, som 1923 lämnade sitt position till en yngre förmåga.


Även veteranen Richard Strebel ansåg att den tidigare okända fläckiga schnauzern var "ett lyckat missfoster" och argumenterade för ett återerkännande och tillstånd för avel med denna variant. Fastän Countess Kantiz Parti Schnauzer bevisligen hade fött upp fläckig schnauzer i tre generationer avslog PSK åter denna begäran.



ORSAKERNA


Den tyska PSK gav två huvudorsaker till förbudet:


1. "Skapande eller uppkomsten av fläckiga hundar strider mot reglerna och är inte vetenskapligt bevisat." Även om Abbagambas schnauzer var ett bevis på att ren uppfödning av fläckig variant var möjligt, fanns begränsad eller ingen information om DNA och genetik och klubbmedlemmarna var skeptiska.


2. Det fanns oro för att fläckig schnauzer skulle förväxlas med strävhårig foxterrier. Foxterriern blev populär 1933 och styrelseledamöterna i  PSK uppgav att utseendet på fläckig schaunzer och strävhårig foxterrier var alltför lika. De hävdade att detta skulle skapa förvirring hos allmänheten mellan de två raserna och detta skulle vara till nackdel för dvärgschnauzern.

 


 SANNINGEN


År 1933 var Tyskland mitt i en stor ekonomisk depression som varade från 1929 till 1935. I många tyska byar under denna tid fanns det fler schnauzerhundar i färgerna peppar & salt och svart, än antal invånare. De tyska uppfödarna fick inte sålt sina valpar. Dessutom var den nya och trendiga strävhårig foxterriern från England väldigt populär och de valparna såldes snabbare än de kunde produceras.


Att låta fläckig dvärgschnauzer att vara kvar i PSK skulle ytterligare försvåra försäljningen av de många osålda valparna. Det var denna rädsla för konkurrens och risk för ekonomisk ruin som var orsaken till förbudet mot flerfärgad schnauzer.


Detta insåg grevinnan Kanitz av Abbagamba Kennel och begärde att få föda upp fläckig schnauzer. Hon blev med rätta upprörd över styrelsens avslag på hennes begäran. Hon anklagade styrelsemedlemmarna för att vara odemokratiska och kommunistiska i sitt beslut och ansåg att deras åsikt om rasförvirring var löjligt och absurd. Den fläckiga dvärgschnauzern hade aldrig korsats med foxterrier, som de påstod och hade alltid varit 100% schnauzer.


Styrelsen för PSK blidkade Abbagamba Kennel med löfte om att skapa en separat ras för fläckig schnauzer i framtiden, men starten av andra världskriget satte stopp för dessa planer. Än idag, diskrimineras fläckig schnauzer fortfarande baserat enbart på sin färg, både i Tyskland och av hundklubbar runt om i världen.



Nedan ser du två foton på och från en bok från 1898, som visar att det redan då fanns fläckiga dvärgschnauzers.



Dvärgschnauzern


Egenskaper

Dvärgschnauzern är framförallt en sällskapshund som lämpar sig för flera hundsporter. Den är mångsidig och man kan även träna den i till exempel agility eller någon av bruksgrenarna och rallylydnad är också en rolig sport. Många dvärgschnauzrar är duktiga i lydnadstävlingar och några av dessa deltar i grytprov.


Dvärgschnauzern är energisk, klok, orädd, uthållig, envis och vaksam. Den är arbetsvillig, läraktig och tillgiven. Epitetet "stor hund i litet format" har sin grund i det intelligenta och tuffa, men godmodiga temperamentet. Dvärgschnauzern är en viljestark och bitvis envis hund. Den har egen vilja och håller inte alltid med sin förare, men med rätt träning är den en god lyssnare.


Den intar gärna en avvaktande hållning gentemot främlingar. Det är inte en hund som reservationslöst och ögonblickligen accepterar vem som helst. Den vill själv bilda sig en uppfattning om personen. Rasen är generellt sett nyfiken på andra hundar, men väntar gärna med lek tills den har bildat sig en uppfattning om den nya hunden. Genom socialisering i ung ålder främjar man ett positivt beteende.


Dvärgschnauzern kräver inte mer än normala promenader. Den vuxna hunden tål dock ordentligt med motion och sägs vara svår att trötta ut. Den mår bra om den får arbeta med huvudet genom olika övningar både inom- och utomhus, men kan även trivas med den normala stimulans som den får i ett vanligt familjeliv. Den har ett större behov av att alltid få vara med på vad som händer än av att behöva arbeta med något konkret. Dvärgschnauzern är mycket lätt att resa med tack vare sin storlek och behov av att få vara nära sin flock.


Texten hämtad från Wikipedia https://sv.wikipedia.org/wiki/Dvärgschnauzer


Copyright © All Rights Reserved